/// Gästbloggare igen

13 november / 2016
Taggar: Skara, 2016

Gästbloggare igen

Så då var det dags igen. Jag får ta över skrivandet från Jessica så att det äntligen kommer ut en blogg. Har varit lite si och så med det, tycker jag.

Jag heter Stina och är Katt

Japp, Katt med stor bokstav för Katt är det vackraste, mest graciösa och klokaste man kan vara.
Är du nu hund och läser detta tycker du säkert att du är bäst.
Och visst: du bor också inne hos människorna och du får mat och mys. Men skillnaden är:
Hundar har ägare. Katter har betjänter.
Människan äger hunden medan vi Katter äger vår människa.
Hundar väljs av människan, in till familjen. Katter väljer sin människa, sin familj.
Frågor på det? Inga såklart!

I stan

Jag bor i stan i en lägenhet där dom nu beslutat att byta fönster. Varför kan jag för mitt liv inte förstå. Det är ju perfekt med lagom mycket insläpp så alla dofter kommer till sin rätt, utifrån och in. Men, men, nu har mina människor bestämt att det ska bytas och man väljer sina fighter.
Lägenheten består av två rum och kök. Inget slott men helt okej ändå.
Jag får göra nästan som jag vill (utom att ligga i nya soffan) och då är jag nöjd!


På landet

Medan fönsterbytet sker har jag flyttat ut på landet. Ett stort, stort hus som jag tänkte utforska varje millimeter av. Men tji fick jag. Förpassad till köket mesta tiden är jag.
Tro nu inte för en microstund att det går någon nöd på mig. Nej då! Köket är megastort och har jättefönster ut mot en matplats...återkommer till den.
Fast visst måste jag visa mitt missnöje genom att jama ibland (när jag vet att människorna hör). Då kan jag bli utsläppt genom dörr ett och ha hela källarvåningen att botanisera genom.
Det finns en trappa med nålfiltsmatta som är guld att vässa klorna på. Varför har inte moderna bostäder nålfiltsmattor? Dom är ljuvliga! Och dofterna sitter i länge, länge.
I trappan kan jag springa fort, fort och det tycker min extramatte är hur kul som helst. Vi rejsar, säger hon. Vad nu det betyder. Jag låter henne tro att hon vinner ända tills sista två trappstegen – ha, då springer jag om! Som sagt: vi Katter äger!

Ibland står jag precis runt hörnet, innanför dörr två, och när människorna öppnar springer jag ut. Mest för att jag kan (dom borde lära sig) och inte för att jag egentligen behöver. På övre våningen finns ett rum där det växer massor med blad. Dit brukar jag smita!
Människorna går runt och ropar och letar och jag får tid att nosa på bladen
Sen när dom kommer upp sitter jag och ser helt oskyldig ut med frågande, stora ögon som säger: -Hej, här sitter jag och väntar på dig. Visst är du glad att se mig?
Och vet du vad som händer sen? Jo, jag behöver inte ens gå tillbaka ner utan människan bär mig! Snacka om att jag uppfostrat dom väl!

Mat är mums

Mat är intressant. Jag har min plats i köket där människorna serverar mig maten. Självklart ser jag så där lagom intresserad ut för dom får ju inte tro att dom gör mig en tjänst genom att ge mig.
Utanför fönstret finns också en matplats. En plats dit fåglarna kommer. Åh, jösses vad många olika det finns! I stan har jag mest skator och dom brukar jag prata med. Skatorna här har jag prövat att säga något till men småfåglarna överröstar svaren.
Det är gråsparvar, pilfinkar, talgoxar, nötväcka och många, många fler. Min matte tycker blåmesarna är sötast.
-Åh, titta vilken liten, brukar hon ropa! Så söööt!
Ja, just liten är den. Inte mycket mat på den inte. Annat är det med duvorna. Kära hjärtanes så mumsiga dom ser ut. Jag viftar på svansen och spänner ögonen i dom. Jag gör mig stor och fluffig men dom måste vara blinda för dom blir inte alls rädda för mig. Undrar hur dom kan hitta frön på backen när dom inte ser nåt. Eller är dom närsynta kanske...
Ibland kommer det stora vilddjur till matbordet. Dom har fyra ben, stora ögon och en lång nos. Mitt matte, och extramatte blir alldeles exalterade...för vad vet jag inte. Det är ju bara rådjur.
-Hallå, titta på mig: jag är Katt, brukar jag ropa och kurrande stryka mig mot deras armar.

Fluffig heter det

Min matte i stan har fått höra från veterinären att jag är lite rund. Hm! Jag har päls: klart jag är rund fast jag väljer att kalla mig fluffig.
När jag bor på landet men en trappa att springa i och mat två gånger per dag har jag upptäckt något. Det är lättare att tvätta sig med mindre fluff. Jag kommer liksom åt lite bättre. Det är bra. För tvätta sig måste en Katt. Du vet väl om att det kommer från att vi är rovdjur? Inte kan man gå runt och lukta mat! Då kan det komma ett annat rovdjur och både anfalla och ta min mat. Och ta mina människor, hujeda mig vad otäckt!
Så varje gång jag ätit något, även om det bara är en liten bit skinka (berätta INTE för matte i stan att jag får det här), måste det bli en helkroppsrengöring. För vem vet vilka rovdjur som lurar runt hörnet...

Mina människor

Människorna ja. Fast jag inte visar det så älskar jag alla mina människor. Massor
Dom är min mamma som tar hand om mig när jag känner mig liten.
Dom är mina betjänter som passar upp på mig, fast dom inte inser det för dom är lite dumma.
Dom är pälsvårdare, fast bara när det passar mig.
Dom är värmedynor så länge som jag känner behovet.
Dom är rengörare för jag har en låda inomhus som jag gör duvetvad i. Ibland går det lite väl länge mellan rengöringen men oftast så sköter sig mina människor.
Dom är hakkliare, muskastare, fjädervippsviftare och mycket, mycket mer.

Ibland är människorna för duktiga på det där. Som hakkliare till exempel. Då får man säga till med ett litet klös och bett – ja, utan klor och tänder förståss. Det blir så skönt att det nästan är outhärdligt och då måste man få dom att sluta. Bums!

Lite, lite blod

Imorse, när jag skulle ta över datorn från min extramatte, puttade hon undan mig. Och det kan jag säga: inte ofta jag blir arg men då blev jag det! Ingen puttar bort en Katt! Så det så!
Nu har hon några rivmärken på armen där det kommer lite blod men jag bet i alla fall inte med tänderna.
Fast jag har lite dåligt samvete så innan jag började skriva la jag mig i fönster och viftade på svansen och såg ut som jag pratade med fåglarna. Då blev hon glad och filmade mig och skickade snap till min matte. Jag vet inte vad snap är men om det gör människan glad så ställer jag upp som skådespelare och fotomodell.
För när allt kommer omkring så vet jag ju att jag är vackrast, klokast och mest graciös utav alla som bor här. Och det vet väl du också? Även om du nu råkar vara en hund

/ Stina, Katt med stort K

Skribent: Jessica Bergne
Inlägget skrevs 2016-11-13, kl 11:14

Våra regler för kommentarer

Copyright - 2013. Producerad av: Websolution