/// Mycket känslor kring tre filmer

Mycket känslor kring tre filmer

Näst sista dagen kan sammanfattas med: mycket känslor.
Ett socialrealistiskt drama som verkligen gjorde mig arg, en hemlig film som togs sig mot slutet och en avslutande rulle som fick mig att fundera på om det finns något hopp över huvud taget.
Jag börjar från början:

Malony

En fransk film om en ung gosse som lämnas hos domaren då modern tycker att hon har nog med ett barn och att han upplevs som jobbig.
Det gjorde så ont i mig och händerna kom upp till öronen igen för att slippa höra dom elaka ljuden.

Tio år senare får vi se vad Livet gjort med denna unge man. Och det är här som min ilska börjar etablera sig. Hela samhället försöker ”fixa” Malony. Ändra på hur han är. Och det utan att för en sekund försöka lyssna på vad han skulle kunna berätta, om han fick chansen. Fick frågan.
Samhället personifieras av diverse vuxna som, i min mening, är mer eller mindre korkade. Jag menar: se för sjutton igenom vad grabben utsätts för utav sina närmaste och se bakgrunden till hans agerande.
Nej, jag blir till och med arg när jag skriver om filmen!

Behållningen är Cathrine Deneuve och Rod Paradot som spelar domaren respektive Malony. Båda är sina roller och trovärdigheten är på topp. Rods underbara minspel räcker för hela känsloregistret. Och ögonen...

Visst försöker dom vuxna på olika institutioner att ”hjälpa” Malony att hantera sin aggression men ingen verkar ta honom på riktigt allvar och visa honom, och hans känslor, respekt.
Ens mor är alltid ens mor oavsett hur ont det gör...

Under slutscenerna snörvlas det friskt i bänkraderna och visst spelas det på våra strängar som producerar tårar. Men hos mig svämmar det över mest genom att känslor som ilska, uppgivenhet och ”skärp er vuxna människor” är så brutalt starka.
För hur många Malony finns det inte där ute i världen just nu...

Allied

Den hemliga filmen blev mångas glädje då vi insåg att det var Brad Pitt som skulle ge oss njutning under två timmar. Flera av kvinnorna i biosalongen hade med största säkerhet valt att byta plats med Marion Cotillard när som helst.

Det är mycket storslagna miljöer, det är mycket stämning, det är mycket gammaldags hederlig film. Lite Casablanca över det hela, även om den filmen ÄR en av filmernas filmer.
Nåväl. Första timmen satt jag och funderade över vart inspelningsplatsen var och över vem som lärt Brad att tala franska. Med andra ord: första timmen var lååång!
Efter den blev det bättre och en viss handling skapades med ett litet pyttedriv att faktiskt vilja se slutet för att få veta om det blir som jag tänkt mig.

Fast det är en fin film. Det är det!
Miljöerna, stämningen och Brad Pitts nakna rumpa är tre saker jag definitivt kommer att minnas.
Och slutet då? Jo, ungefär precis exakt så som jag tänkt mig det.

Suburra

Hade ingen aning om vilken sorts film jag satte mig för att se. Och det var tur för då hade jag inte suttit där. Men jag satt kvar för hur skulle det sluta?
En korrupt politiker dras in i en härva som växer med varje mord som begås.

Ljudvolymen var HÖG! Om jag tryckt fingrar i öronen när barn skriker i tidigare filmer så var det under Suburra mer för min egen hörsels skull.
Sa jag att den var italiensk? Ja, redan där är det högljutt såklart.

Korrumperade politiker, bottenskiktet av kriminalitet och lite allmänt maffianska typer. Och en och annan hora förståss. Och stora, högljudda familjer. Och droger. Och sex. Och en arg pitbull.
Allt detta i mer eller mindre hällregn varje tillfälle som gavs.
Allt är hopplöst! Alla är arga på alla! Dom flesta vill döda någon!
Ser du det framför dig?
Det är ondska, hämnd och ännu mera ondska och det blandat med ett otroligt habegär av makt. Makt som pengar, som inflytande och/eller som ren och krass makt.

Varje gång jag tror mig ha hittat en person som faktiskt skulle kunna vandra ut från filmen och vara en hoppfull människa slås min framtidstro i spillror och även denna person dödar på grund av makt, svek och/eller ren ondska.
Den enda som faktiskt skulle kunna ha någon verklig makt, han abdikerar...

Jag tror filmen vill visa på den bräcklighet som den kriminella världen består av och just det är ju inget nytt under solen enligt mig. Tyvärr. Nej, det är en värld vi ska låta bli att bli indragna i. Vare sig vi är politiker eller inte.

Mycket känslor

Det blev tårar av frustration, ledsna tårar och till sist en tår av uppgivenhet. Helt klart tre filmer som fick mig att känna. Känna känslor. Starka, intensiva känslor. Vilket i och för sig gör upplevelserna ännu starkare.
Och film är ju bäst på bio så med andra ord: bio när det är som bäst, när det känns

/ Jessica

Skribent: Jessica Bergne
Inlägget skrevs 2016-11-24, kl 13:22

Våra regler för kommentarer

Copyright - 2024. Producerad av: Websolution