/// Alla dör så gott dom kan

25 november / 2016

Alla dör så gott dom kan

Den röda mattan är indragen för att rullas ihop och ligga och vänta till nästa år. Festivaltältet nermonterat och alla inblandade hemma och landar i olika grader av festivalblues.
Jag är där också och kommer skriva om tankarna efter, i nästa inlägg.
Men var sak har sin tid så nu:
Dom sista tre!

Vänner för Livet

En tredjedel av oss kommer drabbas av cancer berättade presentatören. Och många, många fler kommer indirekt att drabbas av sjukdomen. Ja, nästan alla i mogen ålder har någon släkting, vän eller arbetskamrat som är, eller har varit, drabbad.
Ingången till filmen är just detta:
En man som har fått beskedet obotlig cancer med en mycket begränsad tid kvar att leva. En manlig nära vän som åker över halva jordklotet för att besöka honom efter att han nåtts av beskedet. En hund, en son, en flickvän, en före detta hustru och en ny kvinna är personerna i filmen. Ja, jag räknar hunden till personer också för han har en utstrålning som så väl passar in.

Omgivningen är alltid drabbad vid kriser så också här. Alla har sitt egna sätt att ”deal with it” och den döende måste förhålla sig till var och en.

Det här är en helt förtjusande film. Vi får följa vännernas gemenskap under fyra fyllda dagar och det är med en värme och ett ljus som gör mig helt tagen.
Vad skulle du göra, tillsammans med din vän, om det var sista fyra dagarna ni sågs? I Livet...

Jag tror att det är den manliga kärvheten i att visa känslor och i att inte använda något överflöd av ord som tilltalar mig mest. I en scen är det ett avsked som känns ända ut i biosoffan och konversationen efter lyder:
-hmmm. (med en hand på axeln)
-jag är lite ledsen. (ögon mot ögon, som båda är fuktiga fast utan rinnande tårar)
-ska gråta lite för mig själv. (går några meter bort och står med ryggen vänd mot)
Det är kargt, det är inga stora ord, rörelser eller utbrott men det är så känsloladdat.
Magnifikt!

Personligen förstår jag att det måste till en kvinnas utbrott, rörelsemönster och frustration men jag gillar det inte. Filmen blir inte den samma efter det och förtrollningen är tyvärr borta.
Men tiden fram till den scenen, och scenerna strax efter, är underbara.
Jag skulle med glädje se den igen: i alla fall första en och en halv timmen...

Jätten

En ensam liten persons kamp mot en stor jätte där mycket är fysiska gestaltningar av annat. En film som vid två tillfällen är genialt bra och resten mera jobbig.
Jag tror att om jag skulle se den igen så skulle den ge mig mer. Den kändes svårtillgänglig.
Men det hindrade inte att tårarna fyllde ögonen och jag till och med ropade ut ett:
-Nej!
med full kraft till biosällskapets stora fasa, och glädje
Det är en film om boule och alla som sett en skymt av mig på en handbollsmatch i Skara vet att tyst, stilla och försynt inte är ord man förknippar mig med.

Kvinnan på Tåget

Det är en kvinna (Emely Blunt från Djävulen bär Prada) det är ett tåg (8.04 var det nån som sa) och det är en intrig om ett brott (mord) som kanske är i minnet hos någon.
Om man dricker ofta och mycket kan man få blackouts och då tror man att man minns eller man minns inte det man tror eller...
Det är en mycket bra film, det är en hållbar story, det är thrillerspännande men allt det hjälper inte när filmen kommer från USA och jag löser plotten innan första halvtimmen är slut.
Den skulle kunna vara så mycket bättre i sin vilja att visa oss psykologin runt ett brott och inte missa små detaljer som ”give away” upplösningen för tidigt.
Eller så har jag bara sett för mycket film...

Det är över

2016 års filmfestival är över och just nu känns det mest tomt.
Vis av erfarenheten har jag bokat en film i veckan som kommer för att stilla abstinensen som alltid infinner sig.
Vidare ser jag självklart fram emot Star Wars och många, många fler biopremiärer.

Film är ju, som bekant, bäst på bio!
Och bäst är biograf Grand i Skara

/ Jessica

Skribent: Jessica Bergne
Inlägget skrevs 2016-11-25, kl 00:09

Våra regler för kommentarer

Copyright - 2013. Producerad av: Websolution