/// Bästa biodagen!

17 november / 2015

Bästa biodagen!

Bästa biodagen igår! Tre filmer som alla tre blev favoriter.
Jag vet att frågan kommer att ställas när festivalen är över. Vilka är dina favoritfilmer?
Jag säger bara – listan blir lång i år!

Dior och Jag

Bästa modefilmen enligt tidskriften Elle och jag är benägen att hålla med. En spelfilmsdokumentär om Raf Simons debutkollektion i det berömda huset Dior.
Det var underbart att följa människan bakom kläderna. Att se plaggen växa fram från skisser på ett block vidare till vita provexemplar för att sen bli platta tyger på ett bord som får liv ihopsydda, stylade och sist upphängda på galgar i taket. Hängande så högt att det krävs en lång pinne med krok för att lyfta ner dem. Förtjänta att sväva högt över alla människor.
Sista delen av filmen exploderar fullkomligt i färg och flärd då själva visningen äger rum. Jag finner mig själv sittandes på yttersta delen av stolen och fullkomligt slukar varje plagg, varje accessoar och varje supersmal modell som bär upp kreationerna.
Även om filmen verkligen visar respekten för hantverket och stoltheten hos sömmerskorna kvarstår frågan: Vem i all världen köper dessa modeskapelser?

Min Lilla Syster

En film med fokus på ätstörning som trots det tunga ämnet inte grottar ner sig för djupt i ämnet. Nej, Sanna Lenken håller historien vardaglig och den blir som ett tyst rop på hjälp.
Två systrar, varav den äldre har en snedvriden bild av sig själv, som ena stunden är busig småflicka och nästa en ung kvinna på väg in i tonåren. Lillasyster spelas av fantastiska Rebecka Josephson och det är hennes tysta rop på hjälp och hennes vånda över att inte våga berätta vad som händer med storasyster som ger filmen liv.
Det märks att Lenken vet vad hon pratar om då hon själv lidit av ätstörningar.
Filmen fastnar inte i offerrollen och inte heller i skuldfällan utan är ett familjeporträtt, ett porträtt av en vardag, spelat med äkthet.
Jag sitter kvar i biostolen tills salongen nästintill är tom och frågan snurrar vilt i mitt huvud: Vilken är din självbild, du ungdom av idag? Varför?

Jordens Salt

Människan är jordens salt säger fotografen Sebastiao Salgado i dokumentären om hans liv.
Vi får följa hans resa runt jorden till platser sällan, eller aldrig, dokumenterade av människan.
Bitvis är filmen påträngande med foton på krigets offer och svältande människor, och barn. Det mänskliga lidandet blir otäckt förkroppsligat genom hans kameralins och det är inte ett dugg märkligt att han själv slutade fotografera vid en tidpunkt i livet. Han hade helt enkelt fått nog.
När han igen plockade fram kameran var det naturen som blev hans fokus. Sista halvtimmen av filmen är därför riktigt positiv när han berättar om allt arbete som lagts ner på att plantera tillbaka regnskogen. Dokumentationen där blir helt klart en hyllning till planeten.
Vi är alla från samma jord – sprungna ur samma cell.
Vi är Jordens Salt

/ Jessica

Skribent: Jessica Bergne
Inlägget skrevs 2015-11-17, kl 08:41

Våra regler för kommentarer

Copyright - 2013. Producerad av: Websolution