/// Svart-Vitt och Maxat

Svart-Vitt och Maxat

Kunde inte skriva inatt när jag kom hem från filmfestivalen. Var så uppfylld av känslor.
Så lyckligt olycklig! Så fullkomligt dränerat slut!

Tack

Måste börja med att rikta ett stort, och varmt, tack till alla som ligger bakom valet av filmer. Man måste bara älska er. Den varsamma blandningen av salt och sött och det absolut oväntade – helt sinnes-sjukt bäst!

Tjing på dig

Inför första filmen igår gick jag in i svartvitt mode. Jag förberedde mig på en film som jag visste inte skulle ha fart och fläkt utan vara mer minimalistisk. Casablanca – en klassiker av högsta rang.
Det tog dryga kvarten innan jag hade acklimatiserat mig ändå. Men efter det: Oj, vad bra den är. Tänk att en film gjord på 40-talet håller än idag Både Humphrey Bogart och Ingrid Bergman är underbara var för sig även om kemin dom emellan inte är bäst i filmen.
Vi var två generationer som gick på bio och det gav ytterligare en dimension. Diskussionerna var många och djupa och innefattade koncentrationsläger, tidpunkt under andra världskriget, närbilder och handling.
Tänk ändå att en närbild, i svartvitt, på Ingrid Bergman kan vara så talande under så lång tid – det fungerar inte i moderna filmer inte.
Tre nedslag i handlingen:
Here's looking at you kid översattes med Tjing på dig – retade mig varje gång
Det effektfulla brevet som lästes i regnet så bläcket sakta smetade ut texten – ja, det kom en tår, hos mig
This is the beginning of a beautiful friendship – ord överflödiga

Maxat

Nästa var en argentinsk episodfilm där varje del hade sin egen handling, Wild Tales.
Den gemensamma nämnaren var beskrivning av hur vi människor fungerar när det helt enkelt blir för mycket. När det slår över och stressen blir ohållbar. Maxat till max i alla delar. Trots det ickeverkliga ”så gör man bara inte” såddes ändå tvivlet: vart går min gräns...
Den där gången när man blir orättvist behandlad, eller vet att man gjort rätt och ändå blir straffad, eller upptäcker ett svek som någon har undanhållit och ljugit om, eller träffat någon bakom ryggen på sin sambo. Hur mycket tål man? Vad gör man? Vad blir reaktionen?
Tänkvärd

Plågsam

Sista filmen igår, för mig blev Love and Mercy. En spelfilmsdokumentär om Beach Boys och främst Brian Wilsons öde.
Alla har vi vår relation till gruppen som spelar glad och svängig musik som passar till ”driving, surfing, dating”, eller hur? Jag tänkte mig en harmonisk musikfilm där texterna eventuellt skulle få en framträdande roll.
Ack, vad jag bedrog mig!
Det här är en film om en människas öde jag inte visste något om.
Det här är en film som gör så ont att hjärtat nästan brister.
Jag kom på mig själv med att sitta och ha mammakänslor – att vilja hjälpa, ställa allt till rätta och beskydda Brian från allt ont. Och inget kunde jag göra. Jag var totalt otillräcklig och det gör fortfarande ont.
Wilson har kommenterat filmen med orden ”Plågsam att se men inte lika plågsam som mitt verkliga liv”

Brukar tycka

Det är alltid mycket prat före och efter filmerna – lite av tjusningen med festivalen!
Man vill kommentera och diskutera och utbyta upplevelser med varandra. Vi pratar såväl med kända som okända och det är så det ska vara.
Efter Love and Mercy fanns det dock inga ord. Jag vet att jag vid nåt tillfälle mötte ögonen på någon annan som också sett filmen och vi suckade djupt båda två i samförstånd. Det gjorde för ont att sätta ord på känslan.
Underbara Therese Albien (som driver biografen Grand i Skara) stod och såg oss komma ut efter filmen. Hon sa att vi såg helt tagna ut och det var precis känslan. Ett knytnävsslag i magen, från ingenstans, som fastnade kvar.

Nu har jag laddat om och idag blir det nya filmer, nya upplevelser och nya möten – fast ryggsäcken från igår tynger lite fortfarande.

/ Jessica