/// Fyra filmer igår - fem idag

Fyra filmer igår - fem idag

Hur orkar du frågar flera mig under festivalen. Jo, när man gör något man tycker om är det inte svårt att orka. Och Filmfestivalen i Skara tycker jag mycket om!
Jag älskar känslan av förväntan! Jag älskar att bli överraskad! Sorlet i tältet blandat med musiken från dom som uppträder blandat med dofter av kaffe, fika och varm korv, blandat med blåsten, biltutor och andra ljud från världen utanför. Det är liksom helheten! Det är HELA festivalen!
Klart man orkar - jag har ju laddat ett helt år!

Timbuktu

En vacker film om en fridsam nomadfamilj, en fiskare, en fiskhandlare och en kyrkans man; alla i Timbuktu, Mali. Allt detta fridsamma som sakta förloras till det politiska våldet dock med den vackra stillsamma inramningen intakt.
Filmen visar människornas vardag där vi när som helst kan tippa över och dras till terrorn, och att det kan hända vem som helst (var som helst)...
Filmen visar motstånd och energier samtidigt som den är stillsamt lugn och fridfull. Vardaglig i sin vardag där jag bara måste nämna en fotbollsmatch utan boll som var mästerligt redigerad. Den visar brutalt ärligt människan vilja att fortsätta leva trots förbud, efter förbud.
Pratet innan filmen innehöll meningen: ”Det farliga är inte dom som gör ont utan dom som ser på och gör inget”. Hur rätt är inte det?
Att komma ut efter filmen och se solen lysa och det är som om inget har hänt kändes som ett misslyckande.

Sicario

Emily Blunt är trovärdig i sin roll som idealistisk FBI-agent. Sicario betyder lönnmördare på mexikanska och att inte veta vem som är vän eller fiende bygger hela filmen på. Skuld och moral är andra ord som poppar upp i mitt huvud under filmens gång.
Bilden och framförallt ljudet får filmen att gå framåt och det är tur då handlingen är ganska tunn. Musiken är skapad av en islänning, kompositör Johann Johannsson, och det är högt och rejält effektfullt. Händelserna rör sig ofta in i bild efter att ljudet byggt upp stämningen en bra stund innan. Ovanligt och det fångade mitt intresse helt klart.

Hemkomsten

Den kinesiska filmen kretsar kring en familj som inte får återförenas på grund av samhällets svek och när återföreningen väl blir verklighet är det för sent.
Flera dramatiska händelser i fru Fengs liv har gjort henne så traumatiserad att hon inte minns sin egen man. Herr Feng som suttit inspärrad i arbetsläger drygt tio år under kulturrevolutionen i Kina.
Den mänskliga hjärnan och minnet är komplext. Filmens fokusering på just det får mig att fundera både på sjukdomar, som alzheimers, och brustet hjärta. Kan man leva med brustet hjärta? Är det kroppens sätt att spara människans psyke genom att inte låta hjärnan minnas?
Sista scenen är hjärtskärande vacker när man in i det sista hoppas...

Hemlig Film

Under Körsbärsträden var den hemliga filmen för året. En japansk lågmäld, vardaglig film.
Vi får dyka ner, under en begränsad tid, i livet hos tre personer vars tillvaro inte hör ihop med vävs samman ändå.
Kiki Kirin som spelar den äldre damen är underbar. Man bara måste älska henne! Hur hon njuter av ljud och dofter och vinkar till vajande löv. Hennes kroppsspråk, hennes mimik och ja, hela hennes uppenbarelse. Hon helt enkelt gör filmen.
Det var, som dottern uttryckte det, en söt film!
Musik har ingen plats utan ljudet av världen, naturen och livet ger en symfoni av bakgrundsljud.
Vad vill filmen säga oss? Att vi alla är olika och att det är okej, kanske precis vad världen behöver. Olikheter istället för alla stöpta ur samma form.

/ Jessica