/// Med en dag kvar

Med en dag kvar

Himmel över Havanna

Fem gamla ungdomsvänner som återförenas på en takterass i Havanna bildar filmens kuliss.
Det blir ett närporträtt av varje individ som alla har sina demoner att bekämpa. Det känns inte som om det är kubanska skådespelare utan mer som om vi är på samma plats och betraktar dom från en bit bort. Vi får följa personerna från kvällen, genom natten mot gryningen innan vi sedan skiljs åt.

Effektfullt är taket scenen för filmen och det får mig osökt att göra kopplingen att friheten i Kuba är lika begränsad som terassen.
Det är en film fylld med ord. Så mycket ord att jag har svårt att hänga med att både läsa texten (kan inte spanska) och se alla skiftningar och nyanser i ansiktsuttrycken.
Det är en film om relationer och om förtryck. Ur deras berättelser får vi veta att vem som varit vän eller fiende inte alltid varit lätt att se under tidens obevekliga gång.
-Dom lät oss leva i skräck för vi trodde, och ville tro, att det var normalt och dom lät oss tro det, säger man i filmen. Just den meningen etsade sig fast i mig riktigt, riktigt hårt.

Familjen Belier

Satte mig tillrätta för att få hälsa på i en familj, på franska landsbygden, där tonårsdottern är den enda hörande i en döv familj.
Jag blev argare och argare ju längre filmen framskred för innehållet kan sammanfattas i orden: trångsynt och fördomsfull!
Familjen utpekas som vulgära, socialt missanpassade individer där den hörande dottern får tolka, förklara, ställa till rätta och släta över misstag i den mängd att hon inte hinner med sig själv. Lägg sen till en del snusk och intima detaljer som varken jag, eller dottern, vill veta.
Självklart förstår jag att det är humor och jag vet att fransmännen har gått man ur huse för att se filmen. Men det hjälper inte mig alls!

Filmen skulle kunna vara en finstämd berättelse om en tonårsflickas vånda över att slå sig fri samt föräldrarnas oro över att släppa taget om sitt barn. Möjligheten att visa mor/dotter- och far/dotter-relationer finns där men inte det heller lyckas Eric Lartigau förmedla.
Ur en humoristisk synvinkel kan jag dock ge den ironiske musikläraren (Eric Elmosnino) ett plus i kanten och älskar du teckenspråkstolken Tommy Krångh från melodifestivalen kommer du i alla fall att tycka om slutet av filmen.

Imorgon

Sista dagen på festivalen imorgon. Vemodigt ja, men det tar vi absolut inte ut i förväg utan vi njuter i fulla drag av dom tre sista filmerna imorgon kväll. Tror det finns några biljetter kvar

/ Jessica