/// Alla dessa dagar som kallas Livet

20 oktober / 2016
Taggar: Skara, 2016

Alla dessa dagar som kallas Livet

Vissa dagar är fullproppade med saker att göra och listan med måsten går knappt att överblicka. Andra dagar är slappa och som rena vita blad.
Sen har vi dagarna som har händelser som är det där lilla extra.
Idag är en sådan dag!

Nära och Kära

Att ha sin familj i samma stad är en gåva. Att familjen utökas med respektive, katter och barnbarn är guld. Att få vara delaktig är inte alla förunnat men vi som kan: vi njuter.
Det behöver inte vara storslaget och välplanerat. Nej, det räcker med rätt sällskap till lite grynkorv på en av stadens restauranger så värmer lyckan i bröstet för lång tid framåt

Skara Skolscen

En av Skaras många stoltheter är scenskolan. Vem hade inte velat vara med när storheter som Mia Poppe, Noomi Rapace, Marie Richardson, Allan Svensson och alltid lika underbare Rikard Wolff gick här. Fast då visste vi ju inte att dom skulle bli så stora inom svensk film och teater förståss.
Precis lika lite vet vi om ungdomarna som går här idag, eller hur!?! Vilka kommer fortsätta? Vilka kommer vi att se och höra på scener i Sverige och kanske till och med i filmer utomlands.
Ett är i alla fall säkert: i Skara har dom fått en bra grund att stå på; en början på innehållet på det rena, vita bladet som kallas Livet.

Tillbaka till min dag

Lunchlyrik var ämnet och Skaras Bibliotek platsen. Skara Skolscens andratermins-elever huvudpersonerna. Bodil Malmsten innehållet.
Jag kom tidigt och frågade lite oroligt hur länge vi skulle få njuta. Hade en tanke att sätta mig längst bak för att så kunna smita ut till lunchen jag nämnde tidigare. Ingen fara, max en halvtimme var det beräknat till. Härligt! Min vana trogen stegade jag då fram och placerade mig längst fram, till höger om mittgången.
Tidig som jag var kollade jag mail på telefonen och svarade också på några. Jag tittade upp när "min" rad fylldes av trevliga herrar och vi hälsade lite försynt på varandra.
Med tre minuter kvar förflyttades telefonen till fickan och jag koncentrerade mig på eleverna som satt på var sin stol längst fram, vända mot oss i publiken. Vissa hade en utstrålning som jag drogs till, vissa en värme så påtaglig att jag log brett och vissa passerade obemärkt förbi.
Jag blundade och andades djupt ett par andetag och riktigt kände in stunden. Jag ville verkligen vara HÄRvarande i detta nuet.
Eleverna framförde sitt program och jag njöt. Jag hann fundera lite över vilken mängd ord som hanterades, vilka rörelser med händerna någon gjorde och om det var inövat eller spontant. Jag tänkte på hur vissa använde rösten och magstödet och hur någon sträckte nacken på ett elegant sätt. Allt var otroligt bra!
Bra var också att eleverna hade aningen av koreografi med i sitt framträdande. Inte så mycket att det störde utan endast några steg hit, upp på en stol där och vända sig dit.
Det var sex stycken elever och alla turades om att framföra sina stycken och något var det som fångade mig extra men jag kunde inte sätta fingret på det.
Sen hände det!
Sista stycket, sista minutrarna, sista framförandet, sista...sista blosset för moster Lillie

Det där lilla extra

Det behöver inte vara storslaget. Det behöver absolut inte vara väntat. Det behöver i allra högsta grad inte vara planerat. Det behöver bara vara äkta!
Jag kan tänka mig att dom som lyssnade på Rikard Wolff 1978-79 fick samma känsla av äkthet som jag fick idag när jag lyssnade på Jesper Forsberg. Tack Jesper!

Min dag blev det där lilla extra tack vare en grynkorvslunch och ett bloss för moster Lillie.

/ Jessica

Skribent: Jessica Bergne
Inlägget skrevs 2016-10-20, kl 14:03

Våra regler för kommentarer

Copyright - 2013. Producerad av: Websolution